Min allra första kärlek (från slutet av 6-års/början av ettan till mitten av tvåan)

klicka på bilderna. haha!
Många säger "När man var mindre kunde man ju vara tilsammans med flera killar samtidigt, man brydde sig liksom inte". Eftersom jag nog var den mest blyga personen i hela världen, var jag också den tjejen som inte alla killar var på. Jag var mest rädd för dom. Men det var en kille som inte var som alla andra killar (tyckte jag då). David hette han. Vi började iallafall "leka" (som det hette då). Han kom alltid till mig och spelade tv-spel och så höll det på ett bra tag.. tills en dag. Han bad mig komma närmare honom och han frågade "får jag chans på dig" och eftersom ingen hade frågat mig det förut (jag hade bara sett alla andra gå omkring och "fråga chans" på alla tjejer, men jag förstod aldrig vad det betydde) så jag sa förvånat "Vad är det?". Han förklarade och jag sa "JA". I ett och ett halvt år höll det, sen tog det slut. jag blev ledsen och försökte gång på gång be om nya chanser, men det gick inte. Rätt seriöst för att vara så små om jag får säga det själv.

Min första riktiga kärlek (9 september 2009 till typ 2 november 2010)

Ni vet typ allt redan, så vad ska jag berätta mer? Jag älskade honom mer än jag hade älskat någon annan förut. Det var då jag fick känna hur riktig kärlek verkligen var, det var underbart.
Men livet måste väl gå vidare någon gång? Även om det inte känns så bra just nu..